Hallå nästan-vintern
påväg till stationen.
Promenerar bland de gigantiska rödgula träden, hör folkmusik och tänker att jag älskar göteborg. Ca 20 meter framför mig står en liten skara farböder i slitna kavajer och mjukar upp alla som är villiga att möta deras blickar. Bara ger.
Kommer på mig själv med att stå och le så brett att bara tandköttet syns, precis som en apa. Jag höjer min mugg till en skål och ledaren i trubbaduren höjer sin trumpet och låtsas dricker alldeles för länge, skrattar åt sin egen finurlighet. Jag skrattar också. Vi är ensamna tillsammans. Ler hela vägen in på stationen. Atmosfären där inne verkar aldrig sluta att berusa mig. Sjunker ner på en rödlackad bänk och lyssnar på alla olika ljud som - om man lyssnar riktigt noga - smälts samman till en emsambel. Taket och väggarna är fantastiska annars, men nu förgyllda av julestjärnor och guldregn.
På tåget sitter jag i ett säte med sex stolar. Brevid mig sitter en en söt liten indier med en fin röd prick i pannan. På kliver en kille som är söt och blond med en tjej som är ..söt och blond. De sitter mitt emot mig och hon tittar förälskat på honom och han tittar intresserat på mig. Jag skäms och vrider nacken så det svider ut mot fönstret och kämpar för att inte titta tillbaka. Efter en stund ser jag hur de båda stirrar ner på mitt lår och upptäcker bakom nylonet på strumpbyxorna ett telefonnr. Utbrister ett ”OOOJ!” och drar förnärmat i klänningen. Killen skrattar, tjejen skrattar inte..
visst är nästan-vintern fantastisk? iallafall just nu.. Glöm inte att skratta åt de små sakerna.
puss o kräm / Madelän


DU är så sjukt snygg