Gott folk hur mår ni?!?! Lever ni och frodas?! Tycker i mellan åt att det ät lite fattigt med inlägg från er på chatten… Kan ni ändra på detta mån tro??! Tycker ni att vi skriver tråkigt får ni gärna komma med förslag på olika ämnen vi ska skriva om där ni kan vara med och debattera.
Fundera på att skriva ett lååångt inlägg idag för det känns som jag har all tid i världen, börjar inte jobba förens på måndag. Vad det beror på tänkte jag skriva om lite senare för ni lär ju ändå märka det i kommande avsnitt.
Men först vill jag tillägna några rader till en ung kille jag såg på bussen förra veckan. Du unga kille, du var så fin. Jag log hela bussresan och ler när jag tänker tillbaka på det. Jag gick nämligen på Buss 31 vid Eketrä för att ta mig upp till villan där vi spelar in interjörerna (inomhusscener). När jag gick på bussen såg jag en blond kille i fjorton-femton års åldern (??). Han satt ensam vid sitt säte och var verkligen i sin egna värld- blickade ut genom fönstret, log, kom tillbaka till verkligheten, skrattade till, såg sig lite om, blickade ut mot fönstret, log, gäspade, kom tillbaka till verkligheten…. and so on… Herregud, jag kunde inte släppa blicken från dig. Jag antar att du märkte att jag tittade på dig. Jag tittade på dig med värme, inte med förakt. Du var du. Du vågade vara i din egna värld. Stå på dig. Jag vet själv hur svårt det kan vara när man är i högstadeie åldern- själv var jag en utfyllnad på Linnéskolan i Malmö. Vågade varken säga bu eller bä, vågade bara vara mig själv i mitt hem. Men min motor var att jag en dag skulle vara så mycket mer än alla andra! Om jag är mer än alla andra idag, det vet jag inte. Jag ser det med andra ögon nu. Men jag har i alla fall tagit mig därifrån och för stunden får jag jobba med det jag drömde om redan då- skådespela och bli sedd.
Unga kille. Tack för att du gav mig den fina studen på bussen en blåsig och kall men ack så fin torsdagseftermiddag förra veckan. Du gjorde resten av min dag varmare.
” Kan någon själ begripa hur man vet vem som kan ta en som man är, vem kan man visa sitt innersta inre utan att vara en förlorare för det.” L Ekdahl.
Nu vänner ska ni få höra vad som hände mig igår. Jag blev nämligen påkörd av en bilist när jag trampade mot Svt-huset. Minns inget om själva krocken för jag svimmade och vaknade upp i ambulansen. Denna krock resulterade i att vänstra nyckelbenet har gått av på mitten, lätt hjärnskakning, ont i hela kroppen, blåtira, svullet ansikte och bulor i hela skallen. Hujeda mig, detta var inte kul, men det hade kunnat gå riktigt illa. Jag hade tur i oturen. Därav att jag är ledig fram till måndag. Problemet är att det kommer ta 5 veckor för mitt nyckelben att läka och blåtiran kommer inte ha lagt sig till på måndag….hmmm… illa…. Så i halva block 7 och några block framöver kommer ni nog se en lite stelare Natalie, förhoppningsvis kan smink dölja blåtiran. Men nu vet ni, så ser ni att nått inte riktigt stämmer med Natalie så vet ni. Ida Linnertorp tar på sig skulden.
MITT NYA RÅD TILL ALLA: ANVÄND HJÄLM!!!!
Denna olycka gör att jag inte kan göra så mycet mer än att sitta hemma. Så ni kan väl vara gulliga och skriva lite på bloggen. Håll mig sysselsatt.
Jag är väldigt nyfiken på vad Ni tycker om Riverside, nu när vi är inne på vecka 4. Ge mig ris och ros, sol och moln, sött och surt, saltlakris och sötlakris! Give it to me baby. SKRIV SKRIV SKRIV. SKRIV SKRIV SKRIV OM ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD.
Ha det gott alla där ute, ta hand om er!
xoxo// i
SVT Play
